söndag 25 december 2011

Några tankar om Sverige - del 1: Monarkins vara

Den här bloggen handlar primärt om amerikansk politik men den handlar också om Sverige på så vis att de saker som beskrivs bollas mot situationen i vårt eget land. Mest konkret har detta i mitt eget bloggande inneburit dels att försöka beskriva republikansk politik på ett sätt som (förhoppningsvis) gör den lite mer begriplig för en svensk allmänhet, och dels uppmärksamma den mycket bristande USA-rapporteringen i svensk media överlag. En svensk blogg om amerikansk politik utan ett sådant förhållningssätt vore förstås ganska tråkig.

Detta innebär att jag således också har ett intresse för Sverige och svensk politik - ett intresse som på denna blogg av naturliga orsaker däremot varit passivt. Jag tänkte dock börja med att delge min syn även på en del svenska inrikespolitiska frågor av aktualitet - med detta inlägg som startpunkt.

* * *


För närvarande har jag i viss mån försökt hänga med i debatten om media och kungen och slås inte minst av villigheten till medial svartmålning av kungahuset. Jag är inte överdrivet intresserad av kungahusets förehavanden, vare sig offentligt eller privat och kan därför inte yttra mig om sanningshalten i de diverse anklagelser som riktats mot kungen under de senaste åren. Däremot tycks media alltid ha varit villiga att skriva och spekulera om de mest vilda anklagelser. På SVD Brännpunkt skriver Carin Stenström följande:

Sedan lång tid pågår en hetsjakt utan motstycke på Sveriges kung och därmed på vårt statsskick. Den kan bedrivas i trygg förvissning om att kungen inte kommer att kunna vidta de rättsliga åtgärder som lagen tillförsäkrar varje svensk medborgare. Han måste finna sig i förtal, ärekränkning och lögn.


En iakttagelse som enligt min mening är både korrekt och ironisk. Ironisk på så vis att svensk media för några år sedan var väldigt försiktiga med att publicera Mohammedkarikatyrerna, med motiveringen att yttrandefriheten visserligen gav rätt att publicera dem, men att man därför inte behövde göra det. Och att yttrandefriheten inte handlade om att svartmåla folk eller grupper.

Media har dock ett naturligt inbyggt intresse av att skapa rubriker och på så vis väcka uppmärksamhet kring sin tidning. Av den anledningen brukar därför nästan alltid det här med att man utifrån en etiskt ståndpunkt inte behöver skriva om allt man ges laga rätt att skriva om naggas i kanten. Så blev det till stor del inte ifråga om Mohammedkarikatyrerna - trots att dessa gav möjlighet till några av de mer uppseendeväckande löpsedlarna på länge. Orsaken till att de på många håll inte publicerades berodde i första hand givetvis inte på respekt för muslimer eller för islam - det berodde bara på rädsla för repressalier. Ett beteende som liknar en hund som älskar att skälla högt och ljudligt och låtsas-auktoritärt när den känner sig i överläge men som gömmer sig bakom första bästa buske (eller första bästa husse) så fort det rör sig om något riktigt farligt.

I Sverige är kritik, hån och smädelse av kungahuset däremot helt ofarligt. Så är emellertid inte fallet i alla monarkier - inte i de absoluta monarkierna, men inte ens i de demokratiska konstitutionella sådana. Vårt grannland Danmark har en lèse majesté/ärekräkningslag som i teorin kan ge fängelse. Jag vet inte om Sverige har någon liknande lag - och även om någon sådan skulle finnas så tillämpas den inte. Det är således helt ofarligt att förtala, håna och kränka kungahuset i en av världens äldsta och mer intressanta monarkier.

Yttrandefriheten bör förstås vara absolut och media bör därmed också ha rätt att kränka kungen. Men det betyder återigen inte att det behöver göras. Till skillnad från absoluta monarker eller envåldshärskare i diktaturer där man avrättar och fängslar smädare av monarkin och envåldshärskarna, så förtjänar Sveriges monark mycket större respekt än i länder där monarken ifråga utövar absolut makt och förtrycker sitt folk (i sådana länder bör monarken smädas och hånas på samma sätt som religiösa ämbetsmän som förföljer och dödar hädare förtjänar att smädas och hädas precis som de ideal som legitimerar deras förföljelse förtjänar hån och provokationer). Den svenska monarkin är emellertid inte förtryckande och har inte varit så på mer än 200 år. Däremot är den förvaltande - och en av de bästa förvaltarna av alla av svensk historia. Vilket förtjänar en viss respekt - inte minst från presshåll och de som förespråkade en icke-publicering av Mohammedkarikatyrerna (såvida dessa nu inte vill kunna jämföras med fega hundar).

Folkvalda politiker förtjänar förstås också de att respekteras, men i egenskap av politiska beslutsfattare med reell och inte bara symbolisk makt, så är det förstås viktigare att såväl kunna granska som ironisera och i politiska syften även gå till starka polemiska angrepp mot dessa än det är att göra samma sak mot kungahuset.

Är det kul att vara kung?

Kanske, men till stor del antagligen inte. Men det är förmodligen tron att kungen har kul och lever livet på skattebetalarnas pengar som utgör en stor del av grunden för våra svenska vänstersocialistiska och högerliberala republikaner som förespråkar monarkins avskaffande. Kungen är dock som sagt maktlös. Och alla politiker som uttalar sig om kungen vet av egen erfarenhet att det är makt som är roligt - det är också därför våra politiker (och affärsmän, etc) utifrån de spelregler våra svenska lagar satt upp alltid strävar efter att klättra högre på maktstegen (förhoppningsvis, men tyvärr inte alltid i sällskap med en ansvarskänsla som kan balansera maktlystnaden) oavsett om det gäller att klättra i den politiska eller finansiella karriären.

Kungahuset saknar emellertid den makt som politiker faktiskt har möjlighet att uppnå, och torde också därför ha ganska tråkigt. Ärligt talat. Skulle du själv vilja vara kung? (Och med den frågan undrar jag inte om du skulle vilja vara romersk kejsare med absolut makt på Colloseum, muslimsk kalif med obegränsat antal harem eller ens en svensk kung som Karl XII - jag undrar kort och gott om du skulle vilja vara i Kung Carl XVI Gustafs skor?) - min gissning är nej.

Kungahuset står i egenskap av historisk institution och successionsordning över den parlamentariska politiken. Men de gör inte detta för att de är mäktigare, utan tvärtom, pg a att kungahuset saknar makt och har ett helt annat syfte än att utöva makt. Syftet i vår konstitutionella monarki är istället att kungahuset ska representera och symbolisera vårt lands levande historia. Något de gör inte bara mellan 7-16 måndag till fredag för att sedan gå hem till ett anonymt privatliv, utan de gör det varje dag hela sina liv, med nyfikna fotografer och skribenter ständigt runt knuten. För detta förtjänar de vördnad och respekt. Inte för att de som personer är bättre eller mer högstående än andra (även om de förstås borde sträva efter att i alla avseenden vara föredömen) - utan pg a det ämbete de på historiska grunder är satta att förvalta. Ett ämbete som representerar alla svenskar, oavsett politisk färg. Kungahuset utgör därmed en nationell symbol och en enande faktor av största vikt. I den lugna svenska vardagen kanske behovet av kungahuset inte alltid är helt lätt att förstå - men i tider av nationell kris har kungahuset möjligheter att ena, lugna och ta ett övergripande nationellt ansvar på ett sätt som partipartiska politiker inte har (mitt eget fördömde i fråga om den saken är Norges kung Håkon VII). Och även för detta förtjänar de vördnad och respekt.

Det här är en blogg om i första hand amerikansk politik. USA är en republik med dess president som såväl statschef, statsminister (och överbefälhavare) i ett och samma ämbete. Det är ett partibundet ämbete som tillsätts vart fjärde år i hätska och polariserande valkampanjer.

Eftersom presidenten är statschef har han uppgiften att vara såväl nationens i dess helhet symboliska representant och enande faktor i tider av kris. Samtidigt som han har i uppgift att vara statsminister i en representativ demokrati och ledare för ett specifikt parti. Det i sig gör det i princip omöjligt att under någon längre tid ena nationen. Det går korta stunder i tider av kriser (vilket Bush bevisade månaderna efter 9/11-attacken) men det går inte särskilt länge. Inte för att presidenterna gör ett dåligt jobb för saken ifråga (Bush gjorde inte ett dåligt jobb) - oftast gör de allt i deras makt för att hålla ihop landet - det går inte pg a att USA:s presidentämbete i sig i så stor utsträckning är ett polariserande ämbete, inte ett representativt politiskt oberoende sådant.

Det amerikanska systemet är ett bra system för USA - och USA bör aldrig ty sig till något annat. USA är också utan tvekan den moderna demokratins såväl främsta föregångsland som främsta försvarare. Något alla amerikaner bör vara stolta över och alla andra tacksamma för. Men Sverige är inte USA och fördelarna med vårt historiska svenska kungahus är enorma.

Bortsett från det som kritiker av kungahuset menar vara odemokratiska traditioner så brukar också kungahusets börda på skattebetalarnas skuldror lyftas fram. Den saken skulle enkelt kunna lösas genom en rejäl nedskärning i alla ministrars och riksdagsledamöters löner och arvoden. Det i sig skulle innebära att de politiker som strävade efter att tjäna pengar (vilket inte är en legitim orsak till att vara politiker) skulle söka sig till näringslivet (där de bör ges frihet och möjlighet att tjäna precis så mycket pengar de själva skulle vilja). De politiker som däremot var politiker i uppriktig önskan att faktiskt tjäna landet skulle däremot stanna kvar, eftersom deras syfte från första början hade att göra med idéer, sakfrågor och människor. Bortsett från den renande processen som förmodligen skulle göra det politiska klimatet bättre skulle det också finnas hyfsat gott om pengar kvar att upprätthålla en omkring tusen år lång svensk tradition - en tradition alla svenska partier borde verka för att bevara.

Det är i alla fall min syn på saken.

Inga kommentarer: