torsdag 21 januari 2010

Reagan-revolutionen och Obamas presidentskap

Politico har här en artikel som förklarar att Reagan-revolutionen, som många menade tog slut när Obama vann presidentvalet 2008 inte är död. President George W. Bush tillhörde inte den ortodoxa Reagan-falangen, men det rådde förstås inga tvivel om att hela hans grundfilosofi utgick ifrån Reagans - och även om han satte en personlig prägel på den konservativa ideologin, så var Bush mer lik Reagan än såväl sin far, som varit Reagans vice-president, som Bill Clinton. Med Bush borta ur Vita Huset och en liberal Illinois-senator som ny president så var det den klassiska 1960-talsliberalismen som äntligen lyckats göra come-back. Valet i Massachusetts bevisar dock att Reagan-revolutionen som präglat de senaste 30 åren av amerikansk politik fortfarande lever. Politico skriver:

"As the nation, including many Republicans, sighed with relief at the passing of the Bush administration, the conservatism he represented—the orthodoxy that had dominated U.S. politics since the 1980s—waned.

After a year of hard slogging, yesterday’s special election in Massachusetts made clear that reports of the demise of the Reagan Revolution were premature."


Artikeln fortsätter med att förklara att Obamas bakslag har belyst vitaliteten i den politiska revolution som Reagan personifierade, och som format det amerikanska samhällslivet i en generation. Till och med Bill Clinton, erans enda Demokratiske president, konsoliderade sig med Reagan-agendan:

"He ended the federal entitlement to welfare, supported capital punishment, balanced the budget and pushed de-regulation. It was Clinton, after all, who declared the era of big government was over."


Artikeln avslutas lite senare med en jämförelse mellan några likheter och skillnader mellan Reagans revolution och (somligas förhoppningar om) Obamas motsvarighet:

"For Reagan’s election in 1980 marked an arrival as much as a departure--the culmination of a generation-long conservative mobilization that took the right from the political wilderness in the 1950s and 1960s through a period of heady grassroots organizing in the 1970s. Reagan’s triumph owed much to the right’s persistent efforts to proselytize its ideals, pioneer new political tactics and build potent organizations.

Of course, an economic collapse and a hapless president made Reagan’s victory possible -- just as those same variables helped Obama.

Despite hoopla about the “Netroots” and the excitement that Obama’s historic candidacy generated in 2008, no such grassroots movement had prepared the way for a liberal reconstruction of U.S. public life."


Den 1 augusti 2009 skrev jag ett inlägg med frågeställningen: Kommer Obama-revolutionen att övervinna Reagan-revolutionen?

En fråga jag då inte direkt besvarade, utan mest noterade att Reagan och Obama stod inför mycket snarlika problem men hanterade situationerna på helt motsatta sätt. Ett år in i Obamas presidentskap så tycks det dock stå tydligt att någon ny liberal revolution inte står för dörren. Något Scott Browns seger i Massachusetts fyllnadsval bevisar. I en intervju på Fox News från gårdagen så säger Rudy Giuliani att Obama har valet att antingen vara en ideolog eller en pragmatiker. Detta konstaterar också McClatchy i följande artikel, som säger:

"President Barack Obama grappled Wednesday with the fallout from the stunning Republican Senate election in Massachusetts, a stinging loss that could drive him to stay the course in tough times — a la Ronald Reagan in 1982 — or tack toward the center and work more with the Republicans — as Bill Clinton did after 1994."


Reagan var en ideolog - Clinton var en pragmatiker. Vilken bana Obama beslutar sig för att satsa sitt presidentskap på återstår ännu att se. Giuliani säger om Obama och höstens kongressval:

"I think the only way he stops a repuclian landslide in november is if he moves to the middle..."

"...The question about Barack Obama that I always had, ´cause I don´t know him that well, is, is he essentially an ideolouge or a essentially a pragmatist? You can have a little of both if you are a politician, but what takes over in the long run? And we´re gonna find out in the next couple of months. But if he doesnt become a pragmatist, his party is in deep trouble."


Det är en slutsats jag är beredd att hålla med om. Utrikespolitiskt har Obama redan börjat denna bana och rört sig mer mot en mitten-politik. Hans tal vid West Point efter sitt beslut att sända fler trupper till Afghanistan i början av december 2009, och sitt tal om krigs moraliska nödvändighet under sitt nobelpristal i Oslo, till talen efter juldagsbombaren präglas alla av en mycket tuffare ton än de han höll under våren 2009, när han i första hand försökte sträcka ut en hand till USA:s fiender, och driva en mjukare anti-terroristpolitik än föregående administrations. Förändringen och den tuffare tonen välkomnades av republikaner, medan det däremot väckte motstånd i progressiva kretsar.

Inrikespolitiskt fasade dock Republikanerna likväl över Obamas försök att driva en vänsterpolitisk agenda - utifrån liberalismens egalitära principer som Reagan en gång effektivt tryckte tillbaka. Nu tyder dock mycket på att Obama kommer att välja att gå i president Clintons fotspår och därmed pragmatiskt röra sig mot mitten även inrikespolitiskt. Genom att göra detta kommer han inte att åstadkomma någon ideologisk revolution i USA, men däremot kan han bli en mycket lyckad president. Skulle sjukvårdsreformen misslyckas, så är Obamas största och långsiktigt mest svåra politiska beslut upptrappningen i Afghanistan. Där har Obama Republikanernas stöd, men inte på samma sätt Demokraternas - och där kan en republikansk seger 2010 därför vara till mer nytta för honom än en demokratisk sådan skulle vara. I ett inlägg från den 31 augusti 2009 skrev jag följande:

"Utan stöd i Kongressen kommer Obamas krig i Afghanistan inte att lyckas. Bush lyckades tack vare sin egen beslutsamhet - men också i lika hög utsträckning tack vare ett lojalt parti och hängivna Republikanska senatorer som John McCain, som förstod vad som stod på spel i Irak, och vad konsekvensen skulle bli om USA förlorade. Obama har inte, och kan knappast förvänta sig samma stöd av Nancy Pelosi och hennes kompisar inom den liberala vänster som smittat ner det Demokratiska partiet.

Däremot går det att hoppas på att en Republikansk seger 2010 kommer att innebära ett nytt bipartisanskt samarbete i frågan. Det skulle kunna vara Obamas enda hopp att vinna kriget, och slippa bli presidenten som ledde "USA:s nya Vietnam". Och, hur konstigt det än kan låta - om Obama förlorar den politiska striden kring sjukvårdsreformen så kan en Republikansk kongress blir vad som räddar ryktet på hans presidentskap - en Republikansk seger och en seger i Afghanistan kan i krigsavseende göra Obama till en Franklin Delano Roosevelt - medan en Demokratisk seger mycket väl kan få hans presidentskap att i historiens ljus betraktas som ännu en LBJ/Carter-Demokrat."


Som Giuliani påpekade, så återstår det dock fortfarande att se exakt var Obama kommer att sätta ner sin fot. Mycket tyder dock på att det blir på den pragmatiska linjen - för vilket Obama i sådana fall förtjänar all heder.

Källa: Politico

Se även tidigare inlägg:

Rudy Giuliani om Scott Browns seger och sjukvårdsreformen 20100121

Svensk media om Obama och Massachusetts 20100120

Kommer Obama-revolutionen att övervinna Reagan-revolutionen? 20090801

Afghanistan, inte sjukvård - blir Obamas eldprov 20090831

Inga kommentarer: